The Most Beautiful Woman in All of Egypt - Chapter #8 - Free To Read

Laila satt stilla medan Hagar fäste det sista guldarmbandet runt hennes handled, den svala metallen pressades mot hennes puls. Hennes händer rörde sig skickligt, justerade vecken av linne över Lailas axlar, slätar ut dem tills de föll ner längs hennes rygg som flödande vatten.

Tältet var dunkelt, det flimrande ljuset från oljelamporna kastade långa skuggor mot väggarna.

Laila andades in, långsamt och kontrollerat. "Detta är vansinne."

Hagar fnös tyst och steg tillbaka för att granska sitt arbete. "Det är strategi."

"Tänk om de genomskådar mig?" frågade Laila.

Hagar lutade på huvudet och lyfte den gyllene huvudbonaden formad som Ras solskiva. "Då låter du dem se vad du vill att de ska se."

Hon placerade huvudbonaden på Lailas huvud och justerade de delikata guldkedjorna så att de inramade hennes ansikte, fångade det svaga ljuset som smält eld.

Laila svalde. Hon hade blivit dyrkad förut. Men aldrig så här.

Inte som något oåtkomligt. Inte som något farligt.

Hagar hukade sig bredvid henne och tryckte en varm handflata mot Lailas bara axel. Hennes grepp var fast. "De behöver en gudinna i kväll." Hon lyfte hakan lätt. "Så ge dem en."

Laila andades ut långsamt. Sedan reste hon sig.

Ökenvinden hade dött ut och lämnat endast det avlägsna sprakandet från brinnande ved och ljudet av stövlar mot sand.

Rebelllägret hade samlats—män härdade av krig, magra av hunger men aldrig svaga. De stod mellan tälten, nära de döende eldarna, vapen fortfarande fastspända på ryggen, men deras händer hade släppt från handtagen.

Och sedan—började musiken.

Dansarna kom först, rörde sig genom eldskenet, deras kroppar bara under tunna slöjor av linne, målade i guld och doftande av lotusolja. Deras armar lyftes i långsamma bågar, handleder som vred sig som Nilens flöde, armband som klingade i mjuka, retande toner.

Sedan kom musikerna, trummornas stadiga dån rullade genom sanden.

Och slutligen—tystnaden.

Laila steg fram.

Linneklänningen smög sig intill henne, broderad med guldtråd, dess snitt designat för att drapera men aldrig dölja. Det breda halsbandet av turkos och ametist vilade svalt mot hennes nyckelben, de tunga stenarna skiftade med varje steg. Armbanden formade som Isis vingar glimmade mot hennes handleder, blinkade i ljuset.

Den gyllene huvudbonaden, Ras solskiva, vilade på hennes huvud, delikata kedjor som svängde, fångade eldskenet som strängar av solen själv.

Hon sänkte inte blicken.

Hon skyndade inte.

Hon gick som om de hade väntat på henne hela tiden.

En förändring gick genom de samlade krigarna.

Några svalde hårt, deras strupar rörde sig synligt, men de gav inte ifrån sig något ljud. Andra andades ut långsamt, som om de först nu insåg att de hade hållit andan.

En soldat—en man med ärr djupt inristade i bröstet—drog en hand över sitt ansikte, hans fingrar dröjde vid läpparna, som om han försökte jaga bort tankarna som formades där.

En annans fingrar spände sig runt dolkens handtag, hans knogar bleka, hans grepp osäkert.

En yngre krigare—knappt mer än en pojke—stod nära samlingens kant, ögonen vida, hans läppar lätt särade. Han blinkade, som om han försökte påminna sig själv om att andas.

Till och med Seti, som hade hånat henne under hela resan, satt stilla på kanten av en trälåda, en halvtom vinbägare dinglande från hans fingrar. Han lyfte den inte till sina läppar.

Khepri, som stod nära krigstältet, sa ingenting. Hans gyllene ögon följde henne, långsamt och beräknande. Hans huvud lutade sig, bara lite, som om han vägde en tanke han aldrig övervägt förut.

Och sedan—drog Amunet sitt svärd.