The Most Beautiful Woman in All of Egypt - Chapter #7 - Free To Read

Laila hade förväntat sig en eskort av krigare, en formell mottagning, en rad män som stod i högtidlig formation, väntande på att ta emot Faraos dotter.

Istället fick hon Seti. Bedragaren.

Han lutade sig mot en väderbiten klippa som om han hade väntat på en handelskaravan, inte Egyptens trons mest värdefulla juvel. Hans linnetunika hängde löst vid halsen och blottade bronsfärgad hud som glänste av svett, hans armar var lindade i läder och brons, korslagda över bröstet i en pose av lat förnöjsamhet.

Sedan log han.

Setis leende var av det slaget som tillhörde en man som aldrig någonsin i sitt liv fruktat gudarna—eller någon annan.

En låg vissling undslapp hans läppar. "Så den store Farao sänder oss en gåva. Hans eget kött och blod, insvept i silke och guld. Han måste vara desperat."

Laila vacklade inte.

Hon sänkte blicken något—den perfekta balansen mellan vördnad och avfärdande. "Prins Seti."

Hans flin vidgades. "Åh, vi använder titlar? Så förtjusande."

Han lät sin blick långsamt vandra över henne, dröjande vid det skimrande linnet, de gyllene sandalerna, smaragderna vid hennes hals.

Sedan suckade han, skakade på huvudet med låtsad besvikelse. "Vi kommer att ha så roligt med dig."

Hon mötte hans blick utan att blinka. "Detta är ingen lek, Seti."

Han skrattade, lågt och mörkt. Sedan, med en avslappnad handrörelse, gestikulerade han mot öknens väldiga tomhet.

"Välkommen till den verkliga världen, prinsessa."

Hon sa ingenting.

Det gjorde inte Seti heller—till en början.

Tystnaden sträckte sig mellan dem, det enda ljudet var den rytmiska dunsen av hovar mot sand, det enstaka klirrandet av metall från krigarna som red bredvid dem.

Sedan suckade Seti, långt och teatraliskt.

"Det här är tråkigt."

Laila vände inte på huvudet, men hon kunde känna hur han betraktade henne, där han satt avslappnat på sin häst bredvid hennes bärstol.

"Jag förväntade mig att Faraos dotter skulle vara mer underhållande," fortsatte han, med en röst fylld av förnöjsamhet. "Kanske berätta något skandalöst. Eller, jag vet inte, be lite för ditt liv."

Laila höll blicken på sanddynerna. "Besviken?"

"Mycket."

Han lutade sig något framåt, som om han skulle dela med sig av en hemlighet. "Vet du, jag träffade en gång en adelskvinna som påstod att hon kunde döda en man med bara en kyss."

Laila sneglade på honom, ointresserad. "Gjorde hon?"

Seti flinade. "Oh, hon försökte. Gömde gift mellan sina läppar. Trodde hon var smart."

Laila höjde ett ögonbryn. "Och ändå lever du."

"Hon underskattade hur mycket jag njuter av att bli kysst." Han blixtrade till med ett vargaktigt leende. "Och hur mycket jag njuter av att bita tillbaka."

Laila andades ut genom näsan, ointresserad. "Fascinerande."

"Ah, men jag har inte ens berättat den bästa delen," fortsatte Seti, medan han ledigt ändrade ställning i sadeln. "Efter att hon försökt döda mig, gifte jag mig med hennes syster istället."

Laila fnös. "Du förväntar dig att jag ska tro på det?"

"Jag förväntar mig att du ska vara intrigerad."

Hon gav honom en uttryckslös blick. "Hittills är jag inte det."

Seti pressade en hand mot sitt bröst som om han var sårad. "Då låt mig försöka med en annan. Visste du att din far en gång beordrade min familj att brännas levande?"

Lättheten i hans röst var alltför inövad, alltför avslappnad. Lailas andedräkt stillades för en halv sekund.

Ett trick. Ett spel. Hon kunde inte låta honom se att det störde henne.

Så hon lyfte bara hakan. "Jag visste inte att din familj var så betydelsefull."

Seti log snett, lutade på huvudet. "Det är så med makt, prinsessa. Den betyder bara något när du har den."

Hans ögon glimmade av något oläsbart innan han vände sig framåt igen.

Han var farlig på ett annat sätt än de andra.

För han gillade att leka med sitt byte.

Och han hade valt henne för sitt spel.

Vinden tjöt, lyfte sanden i virvlande pelare. Solen brände ovanför, förvandlade horisonten till en skimrande illusion. Laila förblev rak i ryggen på sin förgyllda bärstol, hennes ansiktsuttryck oläsbart även när hennes hjärta dunkade som en krigstrumma.

Sedan uppenbarade sig lägret.

Ett vidsträckt hav av tält, upprorsfanor som piskade mot vinden.

Det var ingenting som hennes fars stad. Här fanns inga glänsande tempel, inga marmorpalats, inga ordnade rader av soldater i polerad rustning. Dessa män var annorlunda. Hårda. Magra. Svältande.

Dessa var de som hade förlorat allt.

De som inte hade något kvar förutom hämnd.

Laila kände deras ögon på sig, deras blickar fyllda med hunger, raseri, agg. Om hon varit vilken annan fånge som helst, kunde de ha dragit henne från hennes bärstol och slitit henne i stycken med bara händerna.

Men hon var Laila av Egypten.

Och de väntade på att se vad hon skulle göra.

Seti vände sig mot henne, hans blick skarp. "Fortfarande inte rädd?"

Hon lyfte hakan. "Nej."

Hans flin var ondskefullt. "Det borde du vara."

Sedan, med en enda rörelse, sträckte han sig ut och drog ner henne från hennes säte.

Plötsligheten i det tog henne på sängen. Laila snubblade—bara för att Seti skulle fånga henne i sina armar.

Hon stelnade till.

Värmen från hans kropp pressades mot hennes, hans grepp kompromisslöst, fast, hans andedräkt varm mot hennes kind.

Under ett ögonblick gjorde han ingenting. Sedan lutade han sig in, andades in långsamt, hans andedräkt retande mot hennes tinning.

"Du doftar gott," mumlade han.

Hans fingrar stramade åt kort om hennes midja innan han släppte henne.

"Men det kanske inte räcker för att rädda dig från Amunet."

Laila frös till.

Baserat på ryktena hon hört, var Amunet inte en man som helt enkelt dödade sina fiender—han såg till att de led först. Och till skillnad från Seti, som lekte med sitt byte, lekte Amunet inte alls.