The Most Beautiful Woman in All of Egypt - Chapter #6 - Free To Read

Resan borde ha varit skrämmande.

Men Laila var inte en rädd flicka i mörkret.

Hon färdades som en drottning, sittande i en vagn draperad i vitt linne, dess guldmålade ram glimmande under den obarmhärtiga solen. Luften doftade av jasmin och myrra, hennes parfym bars på den varma ökenvinden.

Faraos bästa krigare red bredvid henne, män som hade kämpat och blött i hans namn. Deras svärd glänste, deras hästar rörde sig som skuggor mot dynerna. De var menade att skydda henne.

Hon trodde inte att de skulle.

Folket kantade gatorna när hon lämnade Memphis, deras röster steg i sång, deras händer sträckte sig ut, kastade lotusblommor vid hennes fötter. Några grät. Andra viskade välsignelser.

De dyrkade henne.

Hon lät dem.

Hagar satt med benen vikta under sig, slätat ut vecken i sin linneschal medan hon betraktade Laila med tålamodet hos någon som väntade på att ett oväder skulle bryta ut.

Hagar väntade alltid.

"Din skönhet kommer inte att räcka", sa hon till slut, med låg, försiktig röst.

Laila vände blicken mot dynerna, den ändlösa sträckan av öken som slukade horisonten. "Är det vad du tror att jag är? Bara skönhet?"

"Du vet bättre." Hagar suckade och lutade på huvudet. "Men män är dårar. Och dårar vill tro att de är de som har kontrollen."

Laila log hånfullt. "Då låter jag dem tro det."

Hagar studerade henne en lång stund innan hon nickade. "En orörd flicka är mäktig. Men en kvinna som förstår åtrå? Hon är ostoppbar."

Vagnens rytmiska gungande vaggade dem försiktigt medan öknen sträckte sig ändlöst framför dem. Doften av sand och kryddor klamrade sig fast i luften, men i baldakinens svala skugga var det bara de två.

"Vet du vad män vill ha?" frågade Hagar plötsligt.

Laila höjde ett ögonbryn. "Makt. Lydnad. En kvinna som knäböjer vid deras fötter."

Hagar fnös. "Det är vad de tror att de vill ha." Hon flyttade sig närmare, sänkte rösten. "Men en man kommer aldrig att åtrå det han redan äger. Om du är för lätt att gripa, förlorar han intresset. Om du är för avlägsen, söker han värme på annat håll."

Laila lutade sig tillbaka mot silkeskuddarna och betraktade Hagar noggrant. "Så vad föreslår du?"

Hagar log, långsamt och vetande. "Du måste hålla honom hungrig."

Laila andades ut skarpt genom näsan. "Jag tvivlar på att en krigsherre som bränner städer kommer ha tålamod att retas som någon kärlekskrank adelspojke."

"Män är alla likadana där det betyder något." Hagar plockade ett fikon från ett guldfat, rullade det mellan fingrarna. "Få honom att vilja ha dig, men låt honom aldrig vara säker på att han har dig."

Hon tryckte naglarna i den mjuka frukten, delade den, köttet glänste av söt saft.

Laila såg på medan hon slickade en droppe från tummen.

"Du kontrollerar utrymmet mellan åtrå och tillfredsställelse", fortsatte Hagar. "Utrymmet där män är svaga."

Lailas läppar kröktes lätt. "Och hur håller man en man där?"

Hagar lade frukten åt sidan och mötte hennes blick. "Du rör vid honom utan att röra honom. Du låter dina fingrar stryka mot hans handled när du passerar. Låter din andedräkt dröja vid hans öra när du viskar. Låter honom tänka på din hud mot hans innan han ens har förtjänat rätten."

Laila lutade på huvudet. "Och om han försöker ta det han inte har förtjänat?"

Hagar skrattade mjukt. "Då påminner du honom om att även kungar knäböjer inför gudinnor."

Laila log, blicken flackade mot den gyllene horisonten. "Det verkar som jag har mycket att lära."

Hagar flinade. "Nej, prinsessa. Du vet redan. Du behöver bara bestämma hur du vill använda det."

Hon skulle inte dö i detta krig. Hon skulle vinna det.

Solen sjönk lägre, kastade långa skuggor över sanden. Karavanen rörde sig i tystnad, förutom vakternas enstaka mummel.

Så, ett rop.

En spanare rusade fram, andfådd, ögonen vida av rädsla.

"Prinsessa! Vi blir bevakade."

Krigarna grep omedelbart efter sina svärd.

Laila satt stilla, pulsen stadig, händerna vilande lätt i knäet.

Från dynerna steg en skugga fram.

En krigare.

Och han väntade på henne.