The Most Beautiful Woman in All of Egypt - Chapter #5 - Free To Read

Laila väntade sig kaos.

En folkmassa, vild av raseri. Ett upplopp, drivet av hunger och rädsla. Ännu en kris, någon ny terror som väntade på att utvecklas på Memphis gator.

Hon väntade sig inte detta.

Tusentals människor hade samlats framför palatset, så långt ögat kunde nå. Stadens puls slog långsamt och tungt, luften tjock av rökelse och hetta.

Några höll gyllene amuletter, armband och talismaner som erbjöds med darrande händer. Andra bar lotusblommor, ömtåliga kronblad som vissnade i deras handflator.

Men de flesta hade fallit på knä.

Deras pannor pressade mot marken.

Deras läppar rörde sig i viskningar, inte till gudarna—utan till henne.

En rysning for genom Lailas ryggrad, trots att natten var varm.

Prästerna stod på templets trappor, deras mantlar fladdrande, armar höjda mot himlen, deras röster bar över folkets mummel.

"Laila, Solens Dotter, beskydda oss."

"Laila, Gudomlig av Blod och Eld, hör oss."

"Laila, vår gudinna, rädda oss."

Hon hade dyrkats förut. Poeter hade skrivit om hennes behag, skulptörer hade huggit hennes skönhet i tempelväggarna, präster hade talat om henne som Hathors egen dotter.

Men detta var annorlunda.

Detta var desperation.

Marken under hennes fötter kändes ostadig, som om själva palatsets stenar darrade under ögonblickets tyngd.

Och då—

Luften skiftade.

Världen suddades ut i kanterna, som om själva himlen hade blivit för tung. Hennes syn vacklade. Plötsligt såg hon det. Kroppar. Staplade på gatorna, lemmar trasslade, ögon livlösa. Förruttnelsens stank, tjock som dimma, steg i hettan. Nilen rann svart, inte längre livgivaren utan en dödens flod. Landet sprucket och torrt, ett kungarike döende under en sol som vänt sig mot dem.

Huvudstaden brann.

Memphis—en stad av aska och ruiner.

En vision. En varning.

Detta var vad som väntade dem.

Detta var vad som skulle hända om hon vägrade.

Lailas fingrar hårdnade runt balkongräcket, hennes andning kort, hackig.

Världen återvände i en rusning—chanterna, fackelskenet, de tusentals ögon som såg till henne som deras frälsning.

Sanningen sjönk in i hennes bröst, tung som sten.

Gudarna hade talat.

Laila böjde sig inte. Hon grät inte.

Hon vände sig mot folket, mot fadern som sänt henne att offras, mot drottningen som betraktade henne med en orms tålamod, väntande på att hon skulle knäböja.

Istället lyfte hon hakan.

Och hon förkunnade sitt öde.

"Jag ska gå till dem," sa Laila, hennes röst skar genom natten som ett blad.

Folkmassan tystnade. Hennes far andades ut som om han hållit andan i livstider. Nefirah log. Men Laila tittade inte på dem.

Hennes blick förblev på de tusentals där nedanför.

"Jag ska rädda Egypten."