The Most Beautiful Woman in All of Egypt - Chapter #1 - Free To Read

Den stora salen i palatset glimmade i facklarnas gyllene sken. Doften av brinnande myrra och jasmin virvlade genom luften och klamrade sig fast vid adelsmännens silke och parfymer där de stod och väntade. Ovanför dem höjde sig taket, målat med berättelser om gudar och kungar, deras segrar etsade för evigheten.

Och i centrum av allt satt prinsessan Laila på sin tron, bredvid sin ärorike fader, Farao Amenhotep III.

Hon var en syn av egyptisk gudomlighet, draperad i vitt linne så fint att det smög sig runt henne som en viskning, med guldbroderier som fångade fackelskenet. Ett brett halsband av turkos och onyx vilade tungt på hennes axlar, dess svala tyngd en påminnelse om hennes makt. Rader av guldarmband lindade sig runt hennes handleder, klingande mjukt när hon rörde sig – vilket hon sällan behövde göra.

De var alla här för henne.

Trots allt var hon den vackraste kvinnan i hela Egypten.

Friarna kom som Nilens översvämningar, bärande på gåvor av guld, lapis, alabaster, siden färgat i nyanser mer sällsynta än regn. De bugade sig inför henne, kastade sig för hennes fötter, viskade löften om hängivenhet och erövring.

En utländsk kung, svept i broderade dräkter från ett land bortom havet, lovade henne skepp och rökelse, tempel byggda till hennes ära.

En vesir, med en pung tung av guld, svor att ingen hustru till honom någonsin skulle känna lidande.

En adelsman reciterade poesi – med darrande röst, även om det var uppenbart att han hade övat tusen gånger innan han steg in i den stora salen.

Hon avvisade dem alla.

Några med en lat vinkning av fingrarna, andra med inget mer än ett höjt ögonbryn.

För Laila hade aldrig behövt säga ja till något hon inte ville ha.

Och ändå – hon kände det innan hon såg honom.

Skiftet i luften.

Den plötsliga tystnaden.

Till och med den mest arroganta av hennes friare steg tillbaka när nästa man närmade sig.

General Ammon.

Hennes fars störste krigare. Mannen som aldrig förlorat ett slag. Den som stod vid Egyptens härskares högra sida – den som ingen vågade trotsa.

Lailas fingrar krökte sig lätt mot tronens armstöd när han stegade fram, det tunga dunket från hans sandaler mot stenen fyllde den stora salens tystnad. Han doftade av läder, svett och stål, som om han hade klivit från slagfältet bara ögonblick innan han steg in i hennes närvaro.

Han var äldre. Mycket äldre.

Hans ansikte var skuret av tid och krig, hans bronserade bröstplåt repad och bucklig från otaliga strider. Hans armar var tjocka av seniga muskler, händerna tillhörde en man som hållit fler svärd än kvinnor.

Och ändå, hans ögon – mörka, orubbliga – höll något långt farligare än hennes andra friares honungssöta smicker.

Besittning.

Han bugade sig. Men inte hela vägen.

Aldrig hela vägen.

"Min drottning", sade han, hans röst som avlägsen åska över öknen.

Titeln kändes fel. Hon var inte hans drottning.

En tjänare steg fram och ställde en guldkista inlagd med rubiner vid Ammons fötter. Med en vinkning av hans fingrar kastades locket upp.

Inuti flödade skatter över – nubiskt elfenben, karneolpärlor, leopardskinn, en dolk med ett handtag av rent lapis lazuli. Gåvor som kunde köpa städer. Gåvor som skulle ha fått vilken annan kvinna som helst att gråta av tacksamhet.

Laila reagerade inte.

"Gåvor till dig, prinsessa", fortsatte Ammon, hans mörka blick lämnade aldrig hennes. "Endast en bråkdel av vad jag skulle lägga för dina fötter som min hustru."

Tyngden av varje öga i rummet pressade mot henne, väntande. Betraktande.

Lailas hjärtslag dunkade mot hennes revben.

Hon hade avvisat ett dussin män före honom, kastat dem åt sidan som fallna kronblad från en döende lotus.

Men ingen av dem hade gjort henne rädd.

Ammon var ingen pojke i fint linne, ivrig att imponera. Han var ingen poet som skulle sörja hennes avvisande. Ammon var en man som tog vad han ville ha.

Hon kände sin fars blick på sig, spänningen i den stora salen så tjock att den kunde brista.

Och sedan log hon.

Långsamt. Elegant. Utan ansträngning.

Ett leende som inte innehöll någon värme alls.

"Ett mycket generöst erbjudande", mumlade hon, hennes röst len som honung. "Och ändå..."

Hon lät sin blick falla – inte mot kistan med skatter, utan mot svärdet vid hans höft.

Ett vapen fläckat med tusen mäns blod.

Ett blad som hade tagit fler liv än hon någonsin kunde räkna.

Och sedan tittade hon tillbaka på honom.

Oberörd. Oimponerad.

"...finner jag att jag fortfarande är oberörd av åtrå."

En våg av viskningar spred sig genom salen, följt av en chockad tystnad.

Ammon rörde sig inte. Under en lång, utdragen stund stirrade han bara på henne, hans mörka ögon oläsbara. Sedan – andades han ut skarpt genom näsan. Ett skratt. Lågt. Farligt.

"Jag är en tålmodig man, prinsessa", sade han till slut, steg närmare – för nära. Hans röst sjönk lågt, endast för hennes öron.

"Och tålamod ger alltid sin belöning."

Lailas ryggrad låste sig på plats.

Hon rörde sig inte.

Blinkade inte.

Ryggade inte tillbaka.

Och slutligen, efter vad som kändes som en evighet, steg Ammon tillbaka.

Hovet släppte ut ett andetag de inte insett att de hållit. Men Laila förblev stilla. Viskningarna hade redan börjat när hon lämnade salen.

***

Hagar, hennes lojala tjänarinna, mötte henne i hennes kammare den natten, hennes uttryck spänt.

Hon hade varit vid Lailas sida sedan barndomen – starkt lojal, oändligt skarp, den enda i palatset som talade fritt till henne. Hon var mindre, smalare, klädd i en enkel linneskjorta, hennes mörka lockar halvt dolda under en genomskinlig slöja.

Hagars tystnad var ovanlig.

"Säg det", krävde Laila.

Hagar tvekade, sedan talade hon. "Faraon har tagit sig en hustru."

Laila slutade gå.

En hustru.

Inte en konkubin. Inte en tillfällig favorit. En drottning. Hennes fingrar krökte sig mot guldarmbanden som kantade hennes handleder. "Vem?"

Hagars mörka ögon skärptes. "Nefirah."

Namnet lade sig tungt och vasst i Lailas bröst.

Nefirah.

En skönhet, skarpögd och beräknande. General Ammons yngre syster. En kvinna med ambition invävd i varje silke hon bar. Och värre – en kvinna som ville ha en son.

En arvinge.